Kompetenta användare av GBm når i klassdiskussioner om behandling av mobbning så påtaglig uppskattning av GBm att eleverna nämner namn på "dem som behöver hjälp"

Uppläggningen av klassdiskussionerna får vara olika för förpuberteten och för tonåringar.

I tonårsklasser kan samtalen utföras framgångsrikt av sådana medlemmar av skolans aktiva antimobbningsteam som kan referera till egen erfarenhet att de som terapeutiska medlare har hanterat konflikter mellan elever inklusive mobb¬ning. Diskussioner med tonåringar gäller bara metoder som använts, inte den mobbning som eventuellt förekommer i klassen.
 Den vuxne börjar så: ”Om jag ger elever en frågelista där jag ber dem anonymt svara på frågor om mobbnin¬gens förekomst så får jag svar som tyder på att mobbning finns. Men om jag ber dem längst ner på listan skriva namnet på den eller dem som behöver hjälp så får jag inga. Kan ni förklara det för mig?”
De första svaren säger att då får den utsatte en uppmärksamhet som han inte önskar. … Mobbning sker ju i grupp, det finns ingen som är skyldig ensam… Elevernas misstro mot de vuxnas sätt att hantera mobbning kommer fram.
”Men om vi ser på mobbning som en konflikt mellan parter? …”
Den nya vinklingen väcker nyfikenhet. Diskussionsledaren berättar om Gemensamt Bekymmer metoden, (GBm) och säger:
"Jag har gått in som medlare". När en konstruktiv nyfikenhet väckts frågar den vuxne om klassen vill anförtro honom eller henne att medla i konflikter inklusive mobbning. När han eller hon fått ett klart "Ja!" delas en konventionell frågelista ut. Den slutar med: ”Om du vill att den i klassen som är utsatt för mobbning ska få hjälp, skriv hans eller hennes namn här…” De flesta skriver namn. Behandling med GBm följer. Om inga namn ges, kan skälet vara att det verkligen inte förekommer mobbning i klassen. En ny klassdiskussion följer som bringar klarhet i denna fråga. Om den förs som en fortsättning av den GBm-anda som diskussionsledare har erfarenhet av, växer det förtroende mellan lärare och elever som i och för sig är grunden till en god skolatmosfär. Men ett mer målinriktat grepp följer med AKBM.

För lågstadiebarn finns det två sätt att närma sig problemet: (1) i "klassens timme" där gott förtroende byggts upp genom samtal om ljuvt och lett; man  kommer in på frågan om någon är ensam eller har det besvärligt på något sätt; upptäckt, behandling och förebyggande förenas i samma process.  (2) en liten frågelista delas ut som slutar med samma fråga som för tonåringar men läraren har en inlededande diskussion av enklare slag än vad jag ursprunglighen använde för tonåringar.

Förfarande med "klassens timme" lärs ut sedan flera decennier på lärarutbildningsanstalter (som fungerar).

Frågelistan på lågstadiet är en nyutveckling inom GBm-metodiken ht 2006 på Skallbergsskolan i Västerås. Susanne Porsvald berättar  hur hon fick napp med frågelistan lågt ner i skolåldrarna. [L5]