Vad har apostel Paulus besvär med "köttet" att göra med mobbningsbekämpning och vad i hjärnfysiologin motsvarar i hjärnfysiologin hans begrepp "kött"?

Alla människor har erfarit att goda föresatser misslyckas. Vi är särskilt pigga på att observera detta hos andra. Skadeglatt kan vi se hur vishetslärare, etikprofessorer och gurus avviker från sina egna läror om att behärska sina aggressioner. För min egen del glömmer jag aldrig hur en kursledare i konstruktiv kommunikation, som tog betalt för att lära ut det milda "giraffspråket",  plötsligen, då han blev emotsagd, utbröt i "vargspråket",  som han hade fördömt för en stund sedan.

Problemet aktualiseras i mobbningsbekämpningen. Det är svårt tala lugnt med mobbare, även om de är bara "misstänkta".

Vishetslärare, liksom vi andra kan, när de befinner sig i en lugn sinnestämning, förstå allt detta. Den mest kände klassikern i denna insikt torde vara apostel Paulus som suckade att ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. (Rom. 7:19)  Paulus skyllde sin oförmåga på sitt "kött" (eller den "gamla människan" inom honom) –  och gav i sin självanalys uttryck åt något som hjärnfysiologin kunde bekräfta århundraden senare: det limbiska systemet ("kött") kör över hjärnbarken där intelligens och goda föresatser är lagrade när fiendebilden är utlöst.  Vi använder vår argumentationsförmåga (som finns i hjärnbarken) för att bevisa hur dum, svekfull, illvillig etc. vår motståndare är. Jag har beskrivit detta även för 12-åringar med hjälp av en teckning i Manualen till AKBM – Alla i Klassen kan Bli Medlare (pdf-fil 5 MB) för att presentera slutsatsen att "råkar du bli en part i en konflikt utlöses fiendebilden, som ligger som en nedärvd arketyp i det limbiska systemet". Och när detta sker hjälper inte våra föresatser; de blir överkörda av den känslostorm som har ett så starkt kroppsligt förlopp att det tar makten över anden. Paulus beskrev något som är sant även för den som inte tror på Bibeln.

Det som kan hjälpa i en upprörd konflikt är en utomstående,  en tredje part. En som medvetet aktar sig för att vara domare. En som kan vara terapeutisk medlare och absorberar sina misstankar om att samtalspartnern är en mobbare i sin nyfikenhet att veta hur han tänker och hur vi kan finna en gemensam lösning.

När jag tänker efter på vishetsläraren som bröt ut i "vargspråk" så inträffade detta i slutet av studiedagen då han var trött.  Det är helt tydligt att förmågan att lyssna på den andra sidan har att göra med vår kroppsstatus. Som läsaren av länken Faserna i GBm  har märkt, inleds Faserna III och IV med att den terapeutiska medlaren bjuder på dryck och snacks före sammanträdet. Detta för att underlätta för parterna att undvika "köttets" eller "det limbiska systemets" dominans när föresatsen är att lyssna på den andra sidan.

Det finns i de senaste decenniernas teologi en riktning som utgår från en du-jag relation (Martin Buber ich-du). Man säger: inget jag utan du. Eller i psykoanalytiska termer: "ego" som är beroende av "alter". Enligt min uppfattning är ego-alter relationen symboliserad i relationen mellan två aktörer: Fadern och sonen. Frågan uppstår: varför har den kristna teologin en treenighet, vad symboliserar den helige anden? Man säger: den helige anden symboliserar fred och finns hos både fadern och sonen.

Jag har grubblat under mitt livs första decennier på den frågan. När jag insåg att min första Suggestiv-Tillsägelse-metod var byggd på jag-du relationen som inte ledde till fred utan att sonens/elevens/duets underkastelse under Faderns/lärarens "jag" insåg jag varför en tredje komponent behövdes: fredsmakaren för fredens skull. Eller i klartext i förtroende för dem som tror på min försäkring att jag inte är religiös: den terapeutiska medlaren representerar i sitt arbete den tredje komponenten i den kristna symboliken: fredsskapandets princip.