Hur en organisation startade utbildning för GBm (ÜMm)

I varje land inom den västerländska kulturen finns det organisationer med uppgift att ta vara på barnens intresse och beskydda dem mot allt slags ondska och missbruk. På deras lista intar mobbningsbekämpning alltid en viktig plats. Överallt återspeglar metoderna samma grunddesign: offret ska få stöd och mobbarna måste behandlas med bestämdhet. 

Utrikes förekommer Child-Protection-stiftelser som grundats på någon välvillig miljardärs donation.  En sådan bjöd in mig att tala på en stor konferens i Australien i oktober 2003. Trots att mitt budskap om gemensamt bekymmer (shared concern) väckte auditoriets intresse hindrade den verkställande personalens vanemässiga föreställningar om det onda dem att sätta sig in i mitt budskap: beakta att även mobbarna har autonoma intressen att bli av med sitt dåliga beteende, försök att finna dem, bygg på dem!

Även andra barncentrerade organisationer verkade återspegla oförståelsen för poängen att dra in mobbarna in i en gemensam lösning med offret. 

Så inträffade ett stort undantag från den rådande skuldsökande-och-offerhjälpande-trenden. Den estniska riksorganisationen Lastekaitse Liit – Estonian Union for Child Welfare, här förkortat EUCW, hade funnit en beskrivning av min metod i en bok av Sharp and Smith som på 1990-talet hade inbjudit mig att föreläsa och hålla workshop där de själva deltog.  Den estniska organisationen blev intresserad av idén om gemensamt bekymmer, ordnade en översättning av mitt dåvarande engelska manuskript och inbjöd mig (i november 2003) att ge en kurs för omkring 20 personer ur olika personalkategorier i skolorna.  Några av deltagarna berättade senare i brev om framgångar sitt arbete med ÜMm – den estniska beteckningen av GBm (SCm). Men ÜMm/GBm behövde instruktörer för att utvecklas i större skala.

Anniki Tikerpuu, en energisk projektledare vid EUCW, organiserade ett nytt seminarium sommaren 2005 för 8 skolpsykologer på mitt lantställe i Sverige, vilket ledde till att många av dem rapporterade om sitt arbete. En av dem, Auli Andersalu-Targo. var så ingående att hon av mig fick ett certifikat som GBm/ÜMm-användare..

Men en riktig fart för utvecklingen i Estland blev det först när jag våren 2006 upptäckte min s.k. tvåfaktormodell som sade att utan rektorns aktiva deltagande i antimobbningsteamet blev det inte någon riktig fart på mobbningsbekämpningen i en skola. Jag introducerade idén för den nya projektledaren vid EUCW Merit Lage. Hon inbjöd mig att presentera GBm/ÜMm på en konferens i Tallinn i oktober 2006. Det gavs bara två timmar för ett demonstrationsworkshop, vilket emellertid räckte för en av deltagarna, skolpsykologen Janika Kersten, att organisera det mest målmedvetna antimobbningsteamet hittills som jag har kontakt med. Skolan är Kuressaare (Arensburg) Põhikool (grundskola) och finns på Saaremaa (Ösel).  Deltagarna i gruppen blev 14 som alla har läst på den estniska försöksupplagan och skriftligen svarat på mina repetitionsfrågor.



 Janika Kersten (t.h.) i rollspel

I mars 2007 gav jag dem en tvådagars workshop. Rektorn och studierektorn deltog i rollspelen. Det var intressant att se att projektledaren Merit Lage, som har två års lärarerfarenhet, inte tyngdes av sina rutiner så som de lärare som varit i yrket i flera decennier. Det avgörande är dock att alla deltagare insåg spontant, att de bör träna lyssnandets nobla konst i rollen som terapeutisk medlare. Alla var fast beslutna att använda GBm/ÜMm när mobbningsfall dyker upp. Och när erfarenheter förvärvats, "kamma genom" klasserna med samtal om mobbningsbekämpningsmetoder, presentera GBm/ÜMm som ett alternativ, få diskussionsledaren accepterad som terapeutisk medlare, och erhålla namn på dem "som behöver hjälp".
Sedan ger lärarna i modersmål programmet AKBM.



Anatol Pikas demonstrerar sina färdigheter

Intresset för GBm/ÜMm utbildningen är växande. Det finns personer som kan verka som instruktörer. De arbetar på fältet med GBm/ÜMm och vi byter erfarenheter per e-post- eller telefon.