GBm är inte skapad för "lätta fall" – Om ett fall är "lätt" eller "svårt" vet du först när du börjat med det.
Mina medarbetare och jag har hanterat mobbningsfall som skolan har ansett som "svåra" därför att de misstänkta mobbarna ter sig som "hårdingar", "är oregerliga", "käftar emot" osv. Skälet till framgång ligger i att den terapeutiska medlaren i samtal med de misstänkta mobbarna i ett enskilt, lugnt rum har en förtroendeingivande inledning. Den mobbningsterapeut som inom sig själv har funnit en rofylld stämning ger motsvarande ickeverbala signaler. Han eller hon hittar själv på de öppningsrepliker som ger samtalspartnern besked att här är det inte fråga om anklagelser eller förhör; här är tillfälle att förklara sin syn på saken osv. Min bok Gemensamt Bekymmer metoden (1998) ger exempel på repliker och analyserar yttre omständigheter som bidrar till att införa en lugn stämning.

Jag har personliga erfarenheter av samtal med unga våldsbrottslingar och flera gånger straffade slagskämpar och erfarit att de kan bli så överraskade av att mötas av lugn vänlighet att de betraktar en som en vän – vilket också är sant i den meningen att jag inte luras och arbetar på vännens väl – men inom ramen för en gemensam lösning.  Motsvarande erfarenhet har berättats av mina närmaste medarbetare.

Det finns människor som har skrivit entusiastiskt om GBm men säger att GBm går bra med "lätta fall". (Utan att redovisa misslyckanden med "svåra" fall.) Min fråga är: vad är era kriterier på "svåra" respektive "lätta" fall? Det svar som jag fått ger intryck av att de inte förstått eller personligen inte kunnat skapa det lugn och den säkerhet som är nödvändig för den som tillämpar GBm. Mitt råd är: börja gärna med de fall som du själv anser som "lätta". När du erfarit framgången, inställer sig det lugn som fångar in även de elever som nu ter sig som "svåra fall".

Men det kan ju hända att du en dag möter elever som du, trots din lugna och vänliga inledning, inte får kontakt med. Då är det dags att erinra sig att ditt arbete mot mobbning också innebär garantier för offret. Du formulerar ett ultimatum som motsvarar de resurser som skolan kan ställa upp. Den logiska åtgärden är naturligtvis att omplacera mobbarna, vilket inte bestäms av dig men av dem som du rapporterar till och vars beredskap till detta du tidigare har kontrollerat.

Poängen är att jag avråder från en omvänd ordning: att börja barskt eller med ultimatum och tro att man sedan kan växla till en stillsam terapeutisk hantering.