| Gemensamt bekymmer som globalt paradigm En global insikt har vuxit fram bland världens folk: temperaturhöjningen är en funktion av att människorna förbrukar den gemensamma planetens resurser. Miljöteknikens framsteg är för små för att hinna ifatt den överförbrukning som hela jordens ökande befolkning åstadkommer. Den dominerande reaktionen i vardagslivet är "Varför ska jag börja snåla med mina flyg/bil etc. resor om inte andra gör det". De första vägarna till en gemensam lösning söker sig till lagstiftning om restriktioner. Har man lagar att åberopa kan man utpeka och straffa miljöbovar. Angreppssättet orienterar sig enligt den modell som vi på mikroplanet (inom hantering av mobbning i skolan) kallat för det första paradigmet. Men de största miljöbovarna visar sig vara så egenrättfärdiga att de inte godtar restriktioner som de mindre mäktiga staterna har enats om. Den dominerande reaktionen i vardagslivet är "Varför ska jag börja snåla med mina flyg/bil etc. resor om inte andra gör det". De första vägarna till en gemensam lösning söker sig till lagstiftning om restriktioner. Har man lagar att åberopa kan man utpeka och straffa miljöbovar. Angreppssättet orienterar sig enligt den modell som vi på mikroplanet (inom hantering av mobbning i skolan) kallat för på hög materiell levnadsstandard effektiva miljörestriktioner. Man hör argumentet att "Vi måste producera mer för att ha råd med miljöarbete." Sådan logik betyder ju "Vi måste öka sopberget för att minska sopberget". Parallellt med försök till lagstiftning tillämpar ansvarskännande individer och grupper frivillig begränsning av resursslöseri. Drivkraften är deras spontana samvete som leder till tanken på det goda exemplets makt. Greppet är det som vi i skolans mobbningsbekämpning kallade för det andra paradigmet. Resultatet är i princip detsamma som på mikronivån: Folk/elever som har ett känsligt samvete inspireras av goda exempel. Men, liksom de ego-expanderande mobbarna i skolan, bryr sig bonusdirektörerna eller lönekravställarna inte om sådana exempel. Det första paradigmet som är lämpligt för de klart skyldiga kan dock avskräcka dem.. Vad säger nu det tredje paradigmet som vi omhuldade vid konfliktlösning på både mikro- och makroplanet? GBm bygger ju på att finna gemensam lösning för ett gemensamt bekymmer. Om planetens folk har överförbrukning av jordens resurser som ett stort gemensamt bekymmer, då borde väl alla, förr eller senare, hitta vägar för en gemensam lösning? De som för internationella miljöförhandlingar har också sådana idéer. Skillnaden mot det tredje paradigmet är att på det internationella planet inte finns en terapeutisk medlare som har samma ställning som lärare i skolan. På makroplan finns emellertid en gömd motivation. Den bygger på in i en mycket svår prognos. Den är ödesdigert avskräckande så att jag har tvekat att ta upp den. Därför ber jag att få inleda med en begreppsdistinktion. Den är mellan begreppen "olycksprofetia" och "självförstörande profetia". Det sista betyder att den som framställer en sann men fruktansvärd prognos också visar vägen att undkomma den. Den förfärliga förutsägelsen är: Vår planet kan inte klara det växande antalet människor som har en resurskrävande livsstil. Hur vi än minskar våra anspråk på levnadsstandard blir själva antalet människor det stora gemensamma problemet. Förhoppningar på att om människor får god levnadsstandard så vill de ha mindre barn år inte hållbar för alla jordens folk. Problemet är att om man ökar levnadsstandard för det allra fattigaste så blir det mera barn. Även om de rika ger sina resurser till dem blir hindret för allas anständiga överlevnad för mänskligheten själva antalet människor. Det finns två principiella vägar till en minskning av befolkningen. Den ena är att alla samhällen befrämjar barnbegränsning genom frivilliga överenskommelser eller lagstiftning. Den andra är att resignera inför dödsbringande processer. Mig veterligt har barnbegränsning i stor skala använts enbart i Kina. Den andra händelsekedjan är lika gammal som mänskligheten. Vi vet att populationsstress har inträffat i historien när människor på en ö har gjort slut på naturens resurser. Irritationer vid konflikter ökar, de som kan, flyttar. De som inte kan börjar betrakta dödandet som en lättnad för de överlevande. Men om populationsstressen blir global… Då kan nukleärt krig utbryta som en oundviklig process. Alla tror att det ska inträffa någon annanstans och inte den närmaste tiden. Men du ser hur innehavet av Bomben sprids. Sannolikheten att de grupper som i dag utövar självmordsbombning får tag i Bomben ökar. Det finns inga garantier att kärnvapenkrigen inte kommer och risken blir större och större. Endast i intima grupper av förtrogna vågar människor nämna det ovanstående scenariot. En politiker som skulle beröra något sådant skulle genast räknas som cynisk domedagsprofet. En sådan person är politiskt inkorrekt, sådana varningar bestraffas med en tokförklaring. Naturligtvis mest bakom ryggen. Jag ställer det största gemensamma bekymret som en självförstörande profetia. Mitt förslag till en utväg är en global fredsfostran som bygger på ett gemensamt-bekymmer-paradigm. En generation som erfar konfliktlösning genom learning-by-doing i skolan skulle därmed kunna äga ett instrument i en värld som löser gemensamma problem genom överenskommelser. Världen har inte en terapeutisk medlare som har lärarens ställning i skolan. Men världen kan ha en generation som i skolan har erfarit medling som tagit fram ett gemensamt bekymmer och väljer politiker som präglats av erfarenheten hur det kan ledas till en gemensam lösning. En utvecklingsuppgift: När kan en förhandlingsdelegation lyckas? |